Döden, Livet och fortsättningen

Döden, livet och fortsättningen…
Det är en verklighet som vårdpersonal, att man gång på gång konfronteras med döden. Det kan vara patienter som du lärt känna under en lång tid och skapat ett starkt band med. Det kan också var patienter som du knappt har hunnit träffa.

Att lära sig skapa goda, djupa och bra band med människor som du vet inte har långt kvar att leva, är en svår uppgift. Hur mycket ska du våga ge av dig själv när du vet att det om en vecka, en månad? inte spelar någon roll?

Något som jag har lärt mig efter att under ca 2 år ha vårdat människor som jag vet inte har långt kvar att leva är att, desto mer jag ger av mig själv för att göra den sista tiden meningsfull, desto mer lär jag mig att acceptera döden som en naturlig del av livet.

Att kunna möta anhöriga till en död människa och känna att vi som personal gjort ett bra jobb när vi vårdat patienten, det är bland den bästa känslan som finns. Att sedan ha den närvaron att kunna ta hand om människor som sörjer den döde, känns också jättbra. Det är här som det band jag skapat med patienten fortsätter att leva, även fast patienten är död. När jag pratar med anhöriga får  jag lära mig mer och tillsammans med den anhöriga kan vi reflektera över personen, och tillsammans  skratta och känna en sorg.

Proffesionalism är att våga vara medmänniska, då blir vården bra.

Annonser
Det här inlägget postades i Thommys tankar. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Döden, Livet och fortsättningen

  1. inger55 skriver:

    Det var många fina och tänkvärda ord och det är precis så här det är, när man jobbar inom vården! Känslan att få vara en medmänniska är en underbar känsla, bara att sitta och hålla handen utan att prata känns många gånger bättre än att säga en massa ord, bara finnas där för både vårdtagare och deras anhöriga i slutskedet. Sen få en kram utav en anhörig till en bortgången vårdtagare, då vet man att man gjort ett bra jobb.

    • monicanilsson skriver:

      Håller fullständigt med!

      Det är ju så mycket känslor med när man arbetar i vården.Vi använder ju oss själva som verktyg.Det är viktigt att vi kan prata om svåra möten och ge tid för reflektion både med anhöriga och arbetskamrater.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s