Att gå miste om en sång..

Hej igen allihopa!

Varit lite torka på sistone, kännt mig väldigt trött och sliten.

Jag minns en av mina första praktiker när jag gick sjuksköterskeprogrammet. Det var på en avdelning på ett lasarett. Det var en speciell händelse som jag aldrig kommer att glömma.

Avdelningspersonalen hadde en stark sammanhållning och dom hadde också väldigt roligt på sin arbetstid. Tyvärr var det ofta viktigare för dom att ha roligt tillsammans, än att uppmärksamma patienterna eller vilka problem de hadde.

Det var speciellt en gammal man som var rätt så skröplig, som fastnat i mitt minne. Det var på kvällen vid ca 19.00, som all personal hadde satt sig ned för att ta en kopp kaffe. Den gamle mannen kommer rullandes i sin rullstol och verkar vilja ha hjälp, det syntes på hans ansiktsuttryck. Han frågade också om någon kunde hjälpa honom?. Först verkade ingen vilja svara, men sedan sa en undersköterska att de strax skulle hjälpa honom. Det var för mig uppenbart att han behövde hjälp omedelbart.

Jag bestämmde mig väldigt snabbt för att hjälpa mannen, och jag reflekterade också över hur nonchalant personalen var. Mannen behövde hjälp på toaletten, ett arbetsmoment där man brukade vara två personal och hjälpas åt. Vi bestämde oss den gamle mannen och jag, att pröva ändå. Det gick förvånansvärt bra och sedan ville han lägga sig i sängen, så även det hjälptes vi åt med. Nu trodde jag att det var klart, men jag frågade ändå om jag kunde hjälpa honom med något mer?.

Då frågade han om han fick sjunga för mig?. Hela situationen kändes lite konstig, sjunga på ett sjukhus? en gammal man?

Men självklart fick han sjunga. Jag satte mig ner på en stol och visade att jag var beredd att lyssna på hans sång.

När han började sjunga, sveptes jag in i ett annat land långt borta och för länge sedan. Jag såg den stjärnklara himlen ovanför en öken. Den gamle mannen sjöng så starkt och inlevelsefullt att jag blev helt tagen. Det var en gammal text, förmodligen ur en psalmbok, för den lät religös. När jag tittade på honom, såg jag att han var bredvid mig i öknen. Hans sång och inlevelse, hans ögon kommer jag aldrig att glömma.

Annonser
Det här inlägget postades i Thommys tankar. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Att gå miste om en sång..

  1. monicanilsson skriver:

    Jag blir rörd och nästan religiös av din berättelse!!
    Det är ju detta vården handlar om, att vara ett med patienten – människan, att finnas där, att få dem att känna värdighet och att vi hör ihop..

    Bra Thommy!!!!

  2. Flak skriver:

    Tänk så lite man behöver göra för att fånga ögonblicket….
    Lägg på minnet receptet om respekten mellan medmänniskor oavsett om det gäller vårdyrket eller inte.

  3. inger55 skriver:

    Vilken tur att du var där Tommy! Annars hade den gamle mannen inte fått någon hjälp. Men personalen fick heller inte höra sången, det fick du.

  4. monicanilsson skriver:

    Jag måste kommentera en gång till, då jag tror att du berört den viktigaste punkten vad det gäller varför man gillar eller blir kvar i vårdjobbet.
    När man som du ger dig hän och tar in människan och är i nuet så berör det dig i det innersta i själen och det ger en kick som är svår att slå!!

  5. Ewa Andersson skriver:

    Jag har läst era kommentarer och blir tårögd. Vilket fint arbete ni gör!
    Hoppas att ni jobbar kvar när det blir dags för mig att behöva hjälp!
    Ewa Andersson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s